kap 1

Kommissarie Guddman kom till brottsplatsen med sin kollega Philip Crunch som körde sin svarta BMW. De båda klev ur bilen och möttes av polischefen som såg rätt så illamående ut. ”God morgon mrs Guddman. Philip.” Sa han och morsade. Alice nickade tillbaka men fick syn på något mycket mer intressant. Hon lyssnade inte på när Philip och polischefen pratade utan gick direkt till en grön skylt som skymtade i buskarna. Alice förde undersökande handen över skylten och såg några få bokstäver.
”Hur länge har det här stått tomt?” Alice ställde frågan till sina kollegor utan att ens titta på dem. Polischefen tittade förvirrande runt och pekade sen på sig själv frågande medans Philip nickade. Alice pekade på Philip och sen ner på marken bredvid henne, som när man ger en hund tecknet ”Hit!”. Han drog upp handen framför polischefen som ett tecken att han skulle vänta.
”En månad tror jag!” Skrek polischefen efter honom medan han gick till Alice. Alice drog ner Philip vid hennes ögonhöjd.
”Ser du det?”
Philip skakade på huvudet och började känna på skylten som var täckt av mögel.
”Nix, inte ett skit, hur så?”
Alice slog till honom på armen och pekade sen på skylten igen.
”Mögel!” Sa hon argt och gick sedan därifrån till polischefen medans hon tittade på huset som var stort och mäktigt och täckt av slingrande, vinterslumrande murgröna. Gräsmattan var stor och täckt av snö eftersom det var vinter.
”En månad säger du?” Frågade hon och svepte blicken över gården igen. ”Tror inte det...” Hon började gå mot ytterdörren. Philip gick jämte henne hela tiden och antecknade vad hon sa till honom att anteckna. Hon öppnade dörren och svepte med blicken över varje rum de gick igenom. Överallt var det täckt av damm och spindelnät som om det inte hade varit någon där på åratal.
”Ser ut som ett vanligt hemtrevligt hus… Om det inte hade varit så dammigt.” Alice log när orden kom ut ur hennes mun, hon log mot Philip som ansträngande sig för att komma på varför hon log. En massa folk var där inne och yrade runt som hönor i en hönsgård, de var alla klädda i vita overaller och hade kameror med sig. Alice öppnade en dörr som gick ner till källaren, hon bad Philip följa med ner för att hjälpa henne om hon nu behövde hjälp. När de kom ner stod de bara och tittade, förlamade av allt blod de såg framför sig.
”Men gud!” utbrast Alice och gick längre fram, hon pekade på en kille som hade en kamera i handen och bad honom ta kort på väggen som ingen hade lagt märke till än. På väggen stod det: Hälsa Gud från mig. Alice gjorde en ful grimas mot Philip när hon hade läst klart vad det stod.
”Jag tror inte ens gud vill veta av den som mördade den stackars hunden...” Sa Philip som såg alla organ som låg på golvet och ruttnade långsamt bort. Efter inte en så lång stund kom de båda upp på första våningen med masker för munnarna. Stanken i huset var obeskrivlig, Blodet och knivarna låg överallt, på taket, väggarna och till och med på fönstren. En av polismännen visade vägen upp till andra våningen som inte luktade mycket bättre. Kvinnan låg uppskuren på soffan med en bibel i sin famn, ögonen var uppspärrade som om någon hade limmat dem så, men själva ögonen var utplockade. Philip som hade en väldigt känslig mage var tvungen att springa ut och spy medan Alice hade sett tillräckligt. Ute på gårdsplanen arbetade alla hårt med att ta blodprover och förflytta liken till bilen. Alice stannade mitt på uppfarten och tog av sig sina gummihandskar medan hon suckade djupt.
”Ingen vacker syn det där..” Började hon. ”Ring mig om du har kommit fram till någonting i labbet.” Hon tittade på rättsläckaren som log tillbaka mot henne.
”Jo det ska jag men ta hand om din partner så länge.” Han började skratta och Alice kunde inte låta bli att börja skratta hon också. ”Jo, jag ska försöka.”
Hon gick över till bilen som Philip redan stod vid. Vägen tillbaka tillkontoret var ovanligt tyst, Philip var illamående och Alice funderade på fallet som inte hade någon mening i vad hon hade fått ihop för ledtrådar. På kontoret arbetade alla hårt och telefonerna ringde jämt och ständigt. Alice kontor var isolerat så man kunde inte höra någonting utanför det. Det var rätt så stort men ändå hemtrevligt, arkiv stod överallt där de fick plats men vissa mappar låg på arkiven och skrivbordet för att det inte fick någon plats någon annanstans men det störde inte Alice överhuvudtaget. Philip stängde dörren och satte sig på en stol framför hennes skrivbord och tittade på henne.
”Vad har du kommit fram till så här långt då?” Frågade han och stirrade ut genom fönstret bakom henne. ”Inte mycket men kvinnan heter Cathy Walker och är ensamstående men har en hund som heter Sanni. Men hur hon ser ut det vet vi inte än… labbet måste göra i ordning henne innan vi vet hur hon ser ut.” Sa Alice medans hon tittade på honom och log. ”Arbetet är inte över än Philip… Det är bara början…”
Hon och gjorde sig i ordning för att gå hem. Philip som var nybörjare fick inte precis den bästa partnern som man kunde få utan rena motsatsen. Han ställde sig upp och öppnade dörren för Alice som tackade när hon gick ut. Philip stannade bilen vid Alice hus och tittade på det länge innan hon öppnade dörren.
”God natt Philip, sov gott du lär behöva det.” Hon stängde bildörren och han körde iväg. Alice öppnade dörren och möttes av sina två döttrar som var överlyckliga över att se henne, Alex kom såklart och gav henne en stor välkommen hem kyss som äcklade barnen mycket. Efter att ha skickat döttrarna till sängs satte sig Alice och Alex i soffan framför den öppna spisen. Huset var ganska stort och modernt men ändå lite gammeldags. Väggarna var i mörk ek och golvet var i fin röd heltäckningsmatta. Ljuskronor hängde i taket som lös upp hela rummet och möblerna var i mycket fint, mörkt tyg. ”Du ser väldigt bekymrad ut Alice, är det något på tok?” Han höll armarna runt om henne och följde hennes blick in i elden.
”Mögel..” Svarade hon utan några som helst ytterligare ledtrådar till Alex.
Hon flög upp ur soffan som om hon hade sett ett spöke. ”MÖGEL!!!”
Hon sprang ut till bilen och ringde Philip som i precis hade lyckats somna.
”Till mitt kontor, nu!” Kommenderade hon strängt och la på innan han hann svara. Hon startade bilen och körde iväg med en rivstart.

Prolog

Snön låg tyst och tjock på marken, himlen var mörk och gåtfull vid grusvägen till Highrose garden i London. En kvinna var på väg hem från sitt arbete men tog en extra lång runda hem för att njuta av den vackra syn som hon såg framför sig. Hennes fotsteg var det enda som hördes där hon gick på vägen. Nyckeln sattes i låset, dörren gick upp och hon slängde väskan på golvet. Hon hängde av sig ytterkläderna på krokarna i hallen och gick upp på övervåningen för att ta ett bad men hörde sen att hunden inte skällde som den brukade göra när hon kom hem. ”Sanni, kom hit!” Lockade hon för att hunden skulle komma fram men det gjorde den inte. Trappan ner till källaren var krokig och ostabil men hon lyckades komma ner ändå, kvinnan öppnade dörren sakta och tände lampan. Framför henne var det blod i massor, båda på väggarna och taket. Hennes hund var upphängd med baktassarna uppåt och uppskuren vid bröstet, alla organ låg på marken medans flugor flög överallt. Kvinnans blick svepte över hela källaren som också var väldigt stor och öppen, hon skrek till när hon såg texten på väggen intill henne. Trappan upp var mycket jobbigare och längre än vad den brukade vara men så småningom kom hon upp, kvinnan slängde sig på telefonen och ringde.

”Kommissarie Guddman, du har telefon.” Sa Sofia som var kommissariens, kontorsassistent.
Mrs Alice Guddman hade många vänner och en lycklig familj som alla skulle beskriva henne som en utåtriktad och mycket vänlig kvinna. Hon tyckte om att klä sig feminint och var mycket modemedveten. Hennes hår var brunt och uppsatt, hon hade ett väldigt vackert ansikte som hon kunde förföra väldigt många män med. Hennes man Alex, var en mycket framgångsrik advokat som också var mycket stilig och i fyrtioårsåldern. Han hade svart och ganska långt men välstylat hår och trendigt skäggstubb. Kommissarie Guddman som själv var trettiofem år hade två barn med sin man. Philippa som var åtta år var mycket talangfull och brukade jämt använda klänning. Hennes hår var långt och chokladbrunt, det passade väldigt bra med de fräknar hon hade på kinderna. Natasha som var fem år var mycket busig och hatade att sitta still. Hennes hår var gyllenbrunt, nästan lite guldigt och lockigt.
”Kommissarie Guddman” svarade hon med en vänlig stämma.